Svensk omoral (eller sedes- /snusklitteratur) fick sitt riktiga uppsving under slutet av 60-talet. Man kan säga att det var böckerna Kärlek 1-17 (främst de fyra första), under ledning av Bengt Anderberg, som gjorde snusket tillgängligt för bredare folklager. I dessa böcker hade Anderberg samlat en grupp fördomsfria redan etablerade författare. Den första kom ut 1965. En tryckare i Malmö har berättat för oss att Anderberg hade mycket svårt att hitta ett tryckeri som ville befatta sig med böckerna, men att han till slut hittade ett som vågade ta risken - och som fick sitt på det torra då böckerna blev en succé och trycktes ut i massupplagor. Samma år (1965) kom Sänghästen 1 & 2 ut, vilka var en översättning avden danska motsvarigheten till Kärlek-serien. Eftersom det rörde sig om etablerade författare till dessa verk klarade böckerna sig tämligen bra mot rättsväsendet. Värre var det däremot för mindre etablerade författare/förläggare, som i en del fall fick finna sig i finkan. Rättsväsendet slog ganska blint, och någon egentlig reson fanns inte i vilka böcker man gav sig på och vilka man lät bli. Typiskt nog var det ingen från kulturvärlden som ställde upp och försvarade författare som inte tillhörde samma sfär, och dessa kulturlösa blev således fällda för sårande av tukt och sedlighet, eller vad det nu var de hade sårat.
Mer obskyra förlag började poppa upp vid denna tid, som t. ex. malmöförlaget Rondex som 1965 gav ut Sacher-Masochs Venus i Päls*1 förlaget Termac lade samma år om sin utgivning och kom 1966 ut med en annan klassiker, Apollinaires Furst Vibescu, förlaget Obelisk startade samma år sin utgivning av klassisk och modern erotik, och hade en mycket intensiv utgivning till en bit in på 70-talet, varefter de tycks ha försvunnit. Obelisk hade sin grund (urvalsmässigt) i parisförlagen Olympia Press och namnen Obelisk Press. Curth Hson kan sägas vara en av de verkliga pionjärerna.*2 Redan 1947, 48 startade han tidningen Piff. På 50-talet var han bl.a. skribent i tidningen Top Hat. År 1949 gav han ut den första boken på det egna förlaget, Hsons förlag. Det var Nils Hallbecks (1906-1997) bögbok Brinnande Blomma (under pseudonymen Jan Hogan). På den tiden var de sexuella skildringarna bara antydda, eftersom det inte gick an att skriva hur som helst om homosexualiteten. 1956 gav Hson ut en version av Markis de Sades Justine, bearbetad av pseudonymen Nore Hell (Nils Hallbeck). Sex år tidigare hade Mimosaförlaget kommit ut med en annan, snällare version av samma bok, betitlad Intima bekännelser. Fram till pornografiexplosionen 1967-68 hade Hson utan tvivel litterära ambitioner (De Sades Justine, Pierre Louÿs Väninnorna & Rumporna, Felix Saltens Josefine Mutzenbacher, John Clelands Fanny Hill och andra klassiker, samt att han tycktes ha högre krav på de svenska författarna) men därefter förföll alltsammans till en utgivning som mest präglades av kvantitet. 
Under denna tid dök alltså ett stort antal små och stora förlag upp för att pröva lyckan som snuskutgivare. I många fall stannade det vid bara ett fåtal böcker, som till exempel Alfviförlaget som vad vi vet endast gav ut två böcker: Eva den villiga (E. Schmidt 1966) och de Sades Eugenie 15 år (1965). Att vi intresserar oss för snuskböckerna är inte bara för att de är snuskböcker och undanskuffad litteratur, utan också för att de säger en hel del om sin samtid, och en hel del om människors olika sexuella uppfattningar och läggningar. Särskilt (och nästan uteslutande) intressanta (enligt vårt sett att se) är de böcker som skrevs under pseudonym, eftersom författarna då mer fritt kunde hänge sig åt sina egna sexuella fantasier utan att sedan behöva stå för dem, eller förklara sig (vilket kan vara svårt när det gäller sexuella läggningar). Den som inte skrev under täckmantel blev ansvarig för sina sexhistorier, och det håller sällan att säga att det bara är påhitt. Det är ingen slump att de olika författarna skriver som de gör om det sexuella; det är ingen slump att en författare som Arne Säby (pseudonym) skriver om onani i smyg, otillgängliga flickor och de fulas hämnd. Att pseudonymen Stellan Wiik (Wik) återkommer till våldtäkstemat är heller ingen slump (vad vi tror). Vi vill dock inte på något sätt påstå att han har någonting med någon våldtäkt att göra, men att det skulle ingå som en del av dennes sexuella fantasier eller hang-ups är väl bortom allt tvivel. Etablerade författare som skriver om det sexuella under eget namn kan åstadkomma goda böcker, men de är mycket sällan intressanta pornografiskt eller sexologiskt. Vi vill gå så långt att vi inte ens tycker att Nabokovs Lolita är intressant på det planet, såvida det inte skulle komma fram att han faktiskt hade den läggning han beskriver i boken. Vi anser att det rör sig om på tok för mycket litteratur av en alltför skicklig författare som har (hade) förmågan att lura sina läsare med förfalskad förstahandsinformation. Med en väl utrustad förmåga att utrycka sig kan man få det mesta att verka sant. Apollinaires Furst Vibescu är inte intressant pornografiskt, men rolig och snuskig är den *3 . 
En del av de recenserade böckerna är de sedesskildringar om samhällets utstötta, brottslingar & prostituerade, som det gavs ut mycket om på 40 och 50-talen. Skildringarna består mer av omoral än av snusk, men de fungerade som ställföreträdare för intimskildringar som inte fick skrivas, och de utannonserades (liksom Zolas, Lawrences och andra celebra författares böcker) i dåtidens porrtidningar, och de var ofta skrivna under pseudonym, ungefär som om det ansågs suspekt att känna till något om de ämnen de behandlade. Recensionerna som här presenteras kan tyckas lite märkliga, vilket kan tarva en förklaring. Vi har i första hand fokuserat oss på detaljer som på något sätt återkommer i de olika författarnas verk, i ett försök att spåra och kartlägga de olika pseudonymerna. I många fall är det uppenbart att flera författare kan döljas under en och samma pseudonym, och i andra fall är det uppenbart att det bara är en (och i vissa fall är det ingen pseudonym). Att vi i de flesta fall också ger vår åsikt om bokens underhållningsvärde tyckte vi inte var mer än rätt om man vill kalla texterna för recensioner. Detta arbete utförs parallellt med huvudsysslan, att bibliografera all snusklitteratur, sedeslitteratur och omoral som kommit ut på svenska. 1. Rondex gav också ut porrtidningar, kortlekar, musik- och talkasetter, grammofonskivor, bla Johnny Bodes Bordellmammas visor. 2. Han ska visst ha gett ut en egen författad barnbok redan 1948 om vi har förstått saken rätt. 3. Vi vet att åsikterna går vitt isär vad gäller Nabokov och Apollinaire. Många vi har diskuterat detta med, både litterärt bevandrade och rena pornografer håller inte med oss, och vill hävda att den förstnämnde är så sann som han tycks vara och att den sistnämndes verk verkligen är pornografi. Det må vara så. Det finns inga mallar för vad som är porr. Vår skepsis mot deras skrifter grundad i att de döljer sig själva; Nabokov bakom en litterär mur och Apollinaire bakom överdrifter. Vi har dock haft fel förr och kan mycket väl ha det nu också.
Genom att klicka på denna symbol kan du smidigt ladda ner aktuell text i s.k. rtf-format, vilket kan läsas av i princip alla ordbehandlingsprogram. Om man bara klickar på utskriftsikonen i webbläsaren brukar det uppstå ett onödigt pappersspill. Vi ber er att respektera copyrighten. Hör gärna av Er till redaktionen eller resp upphovsman/-kvinna angående detta.
|