|
Det finns författare som markerar en nollpunkt från vilken en hel litteratur utgår. Shakespeare är ett exempel, Kafka ett annat. Vad den sistnämnda beträffar är han lika mycket ett begrepp, en referens, som en författare. Milan Kundera kan tala om en "kafkalogi", och på tjeckiska betecknar substantivet "kafkaki" en oöverskådlig ämbetsbyggnad. Att skriva i Kafkas anda är närmast ett gengreval, men referensen markerar samtidigt en osjälvständighet. "Säger de att han är ytterligare en Kafkakusin så är det ute med honom", skriver den polske författaren Witold Gombrowicz om landsmannen och kollegan Bruno Schulz. Ingenting kan skapas ur intet. En självklar sats, och ändå är det svårt att i den pragensiske ikonens fall tänka sig en tidigare länk i kedjan; en "Kafkaonkel". Jag skulle därför vilja slå ett slag för en av Kafkas mindre välbekanta föregångare, av vilken endast tre böcker finns på svenska; den schweiziske författaren och hospitalshjonet Robert Walser. Han föddes 1878 i Biel och dog juldagen 1956 på mentalkliniken Waldau i Herisau utanför Bern. Vid det laget hade han hunnit ge ut ett antal böcker och fått lika många refuserade, från och med debuten 1904 tills han lade ned pennan för gott 1933, strax efter Hitlers makttillträde i Tyskland. Något större gehör hos allmänheten vann han aldrig, men bland beundrarna fanns Robert Musil, Hermann Hesse, Walter Benjamin och framförallt Franz Kafka, som uttryckligen stod i tacksamhetsskuld till sin fem år äldre kollega. Det är knappast svårt att förstå när man läser Jacob von Gunten från 1909, den enda av Walsers romaner som översatts till svenska.  "...eleverna ägnar sig åt en enda, ständigt upprepad lektion..." "Man lär sig mycket litet här, det saknas lärare, och vi pojkar på Benjamentainstitutet kommer inte att bli någonting, det vill säga vi kommer alla att bli något mycket litet och underordnat senare i livet." Så inleder Jacob von Gunten sin dagbok i Walsers roman. Vi befinner oss i ett tyskt institut för tjänare, där eleverna ägnar sig åt en enda, ständigt upprepad lektion, "Hur bör en gosse uppföra sig?", och studerar sin enda lärobok; "Vilken målsättning har Benjamentas gosskola?". Styrda med järnhand av sina föreståndare, de halvincestuösa syskonen Herr och Fröken Benjamenta, gör eleverna sitt bästa för att bli av med sina personligheter och uppnå högsta möjliga litenhet. Men litenheten har många nyanser. Innan Institutet läggs ned, i samband med Fröken Benjamentas mystiskt förutspådda död och Jacobs beslut att "gå med" den övergivne brodern, har vår unge novis inte endast lärt sig lydnadens svåra konst, utan också att vända sin underlägsenhet i en paradoxal, glad extas av mystiskt snitt: "Mig skall man bara driva på, tvinga, spela förmyndare för. Jag är så nöjd med det. Till sist är det ju ändå jag som bestämmer, jag ensam." Man erinrar sig Gombrowicz´ idé om att den underlägsne kontrollerar den överlägsne, eller Korintierbrevens ord: "Min kraft fullkomnas i svaghet." (När svaga håller sig för starka är för övrigt titeln till en samling prosastycken i svensk översättning.) Det finns en schackstrategi som heter Franskt försvar. Den går i korthet ut på att försätta sig i en så dålig position att motspelarens självsäkerhet gör honom övermodig. Schackmystikern Erik Bäcklund kallar i sin bok Oregelbundna miniatyrer denna spelföring "masochistisk", men underkastelsen tjänar liksom hos Walsers hjälte ett egenmäktigt syfte. När Walser själv 1929 togs in på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni får man en känsla av att han spelar schack - inte med döden, utan med livet - och att hans försvar är masochistiskt. Året innan författade han till sin femtioårsdag en liten text om fränden och förebilden Hölderlin, som Thomas von Vegesack återger i efterordet till Jacob von Gunten: "Hölderlin ansåg det lämpligt, det vill säga taktfullt, att i sitt fyrtionde levnadsår förlora sitt förnuft, varigenom han gav en mängd människor anledning att på det mest underhållande och angenäma sätt beklaga hans öde." Sitt eget öde tycktes han redan ha förutspått, i en berättelse som utförligt beskriver upphittandet av en död diktare i en snödriva. Kanske ansåg Robert Walser det lämpligt, det vill säga taktfullt, att juldagen 1956 gå ut och möta sitt öde - i den snödriva där man senare hittade honom, död i en hjärtattack. © Niklas Qvarnström 1999 |