Vår man i de mystiska böckernas värld, Magnus Holmqvist, har under sin s.k. fritid läst och begrundat en urgammal apokalyptisk bok av biblisk karaktär, benämnd Henoks bok. Boken bannlystes som kättersk av kyrkan redan på 400-talet och har allt sedan dess varit kontroversiell och tämligen okänd, åtminstone för den breda allmänheten. Den svenska översättningen (från 1901) - liksom bl.a. äldre tyska översättningar - är ofullständiga, då man helt frankt valt att hoppa över en mängd kapitel och verser. Med kompletteringar från en fullständig engelsk översättning redogörs här för dess bakgrund, innehåll, samt de mer eller mindre långsökta tolkningar som det ofta dunkla och visionära innehållet under århundradenas lopp varit föremål för.

Henok

  I 1. Mos. 5:18-24 kan man läsa den lika hemlighetsfulla som ordknappa berättelsen om hur den rättfärdige Henok som levde före syndafloden och var farfar till Noa, i trehundra år (fr. o. m. hans sextiofemte år) levde i “umgängelse med Gud“ för att en dag försvinna, “ty Gud tog honom bort“. Detta har tolkats som att Henok aldrig dog, utan - precis som Elia - hämtades hem till Gud, livs levande, vid en ålder av trehundrasextiofem år. Mycket mer information om Henok ger oss inte Bibeln. Enligt andra källor och traditioner tas Henok, efter att ha blivit upptagen till Gud, med på änglaguidade resor till andra världar/dimensioner. Dessa resor ligger sedan till grund för de profetiska visioner som skildras i Henoks Bok och som han sedan i förkunnelsens form bibringar mänskligheten under ett årslångt återbesök på jorden. Åtskilligt av det intresse som i vissa kretsar och traditioner har ägnats åt Henok har att göra just med denna hans unika utvaldhet, hans “på-plats-inhämtade“ insikter i de gudomliga, förborgade mysterierna. Han betraktas som en invigd. På hebreiska betyder hans namn också mycket riktigt “initierad“ eller “den som initierar“.

  Henoks Bok är i alla avseenden en mystisk bok och den inbjuder till spekulation och mystik. Där finns detaljerade skildringar av änglarnas fall, svavelosande apokalyptiska visioner, mystiska berättelser om “jättar“ och “väktare“ (de förra resultatet av änglarnas “umgänge med människornas döttrar“), långa astronomiska utvikningar, underliga beskrivningar av den nyfödde Noa, m.m. Av boken framkommer vidare att den ska ha sin egentliga och fulla betydelse först för de kommande släktena och att den ska bli känd i de yttersta tiderna. Det är alltså inte förvånande att Henoks Bok genom århundradena har bibehållit sin förmåga att fascinera och förundra, inte minst i esoteriska och ockulta kretsar. Att dess inspirationskraft sträcker sig ända in i vår moderna rymd- och genålder ska jag uppehålla mig något kring i slutet.

  Men vem var Henok? Vem döljer sig s.a.s. bakom patriark- och profetrollen? En möjlighet är naturligtvis att han var en livs levande historisk person och att berättelserna om honom, åtminstone i någon bemärkelse, har sin grund i faktiska omständigheter. Det tjänar inte mycket till att fördjupa sig i sådana spekulationer. De uppgifter om honom som vi från olika källor kan ta del av, vittnar i alla händelser om en extraordinär individ av profetisk karaktär, ytterst tacksam för legend- och mytbildning. Vissa av de tidiga kyrkofäderna identifierar Henok som en av de två vittnen som omnämns i Johannes Uppenbarelse 11:3-13, och som dör i strid med Antikrist, för att några dagar senare återuppstå för vidare färd till himmelriket. Inom den judiska litteraturen från den andra tempelperioden (c.a. 500 f. Kr. - 70 e. Kr.) finns många skrifter som behandlar Henok. Philo Judaeus (d. 45-50 e. Kr.) uppfattar Henok som en allegorisk representant för människan som under extatiska former överflyttas från ett förgängligt, fysiskt existenstillstånd till ett oförgängligt och andligt. Inom de flesta traditioner ses han i första hand som en förmedlare mellan det gudomliga och det mänskliga, även efter att “Gud tog honom bort“. Vissa senare judiska texter (de tidigaste från 500-600-talet e. Kr.) av mystisk, esoterisk karaktär tar fasta på en tradition som säger att Henok förvandlades till ängel. Denna ängel, som senare identifierats med med ärkeängeln Metatron, sägs härska över det “himmelska palatset“ och spela en roll vid uppenbarelsen av Torah. Han har också funktionen av himmelsk guide för de rättfärdiga på deras himlafärd. I Koranen (19:57-58, 21:85) berättas om Idris, som sägs ha varit en “rättfärdig man och en profet“, som var “upphöjd till en hög rang“. Idris identitet i Koranen är oklar, men många muslimska skriftställare har identifierat honom med Henok (på arabiska: Akhnukh). Han sägs ha introducerat flera vetenskaper och konster (bl. a. skrivkonsten), praktiserat asketisk fromhet, emottagit gudomliga uppenbarelser, samt gått in i paradiset livs levande.

  Ytterligare aspekter på Henok finner man inom teosofin och frimurarordnarna, där han tilldelats en inte obetydlig roll. Båda uppfattar Henok inte som ett personnamn som hänför sig till en enda historisk person, utan Henok (eller Enok, Enoch, Enos, Henoch, Hanok, som namnet också kan stavas) betraktas som en gemensam benämning för alla de första siarna (“enochion“). Henok identifieras mer specifikt med en viss roll och funktion som i olika kulturer och religioner genom historien tilldelats olika namn. Bakom namn som Henok, Hermes, Orfeus, Thot, Mercurius och Idris döljer sig m. a. o. en och samma “funktion“. Som individer betraktade är de åtskilda från varandra, men de tillhör var för sig, och sammantaget, samma kategori av heliga författare vars uppdrag består i att vara lärare i och upptecknare av ockult fornvisdom.

  Inom forskningen har man bl. a. menat att Henok personifierar urmännniskan, och även där betraktas han, inom mytens ram, som ett medium för uppenbarandet av himmelska hemligheter till mänskligheten. Den föga utförliga information som vår Bibel förser oss med angående Henoks person gör det dock inte särskilt troligt, menar man, att den är den enda utgångspunkten för den rika föreställningsflora som genom århundradena bildats kring hans person. En del forskare tror att verserna om Henok i 1 Mos. bygger på en ännu äldre traditionsbildning, och att flera namn och notiser i GT:s urtidsberättelser endast utgör brottstycken från olika traditioner som fanns i rikare former både inom och utom Israel. Berättelserna om Henok skulle i så fall vara senare litterära fixeringar av en äldre och bredare traditionsström. På grund av uppseendeväckande tematiska och begreppsliga likheter mellan Henoks Bok och evangelierna har Galiléen framförts som hemort för dessa föreställningar.

Fortsättning >>