Den 25:e september 1998 föreläser Nick Cave p? Atelierhaus der Akademie der bildenden Künste i Wien. Temat är Kärlekss?ngen - ett logiskt ämnesval, d? han som s?ngare och s?ngförfattare har utforskat denna disciplin med stor originalitet och enast?ende resultat under hela sin karriär. Materialet i föreläsningen har sedan dess även använts i bearbetad form under flera föreställningar av "The secret life of the Love Song", där han blandar s?ng med spoken word. Kylie Minogue medverkade vid en s?dan föreställning i London och reciterade fr?n "Better the devil you know".

  Cave berättar öppet och personligt, humoristiskt och med br?ddjupt allvar, om sitt förh?llningssätt till sitt värv, och han framför samtidigt klarsynta och ofta oväntade tankeg?ngar om konsten och livet i största allmänhet. Kärlekss?ngen behandlas med ett andligt perspektiv, och sätts i sitt gudomliga sammanhang. Han använder sig av en brokig samling referenspunkter, fr?n Höga Visan och Psaltaren till Federico Garcia Lorca, W.H. Auden och Kylie Minogue - och han berättar om bakgrunden till en av hans egna, senare s?nger, Far from me.

  Wolfgang Reith var närvarande och nedtecknade föreläsningen, ord för ord. Hans utskrift publicerades sedan p? den utmärkta Cave-sajten - www.kingink.org - där redaktionen p? Kraus99 har hämtat den. Ett försök till en svensk översättning av Caves säregna, vindlande ordflöde har utförts av redaktör Johan Fingal (jämför gärna med engelska originalet).

..............................

  Mina Damer och Herrar,

  Att bli inbjuden hit för att undervisa, att föreläsa, att dela med mig av den kunskap som jag har samlat p? mig om poesi och att skriva s?nger, har orsakat mig en hel mängd av motstridiga känslor. Den starkaste, den mest p?trängande av dessa, berör min framlidne far som var lärare i engelsk litteratur p? min high school hemma i Australien. Jag har mycket tydliga minnen av att som tolv?ring sitta, s? som ni nu sitter, i ett klassrum eller i en aula, och se min far som stod här uppe, där jag nu st?r, och jag sa till mig själv, dystert och bedrövat, för jag var till största del ett dystert och bedrövat barn: "Det spelar egentligen ingen roll vad jag gör med mitt liv, s? länge jag inte blir som min far". Vid fyrtio ?rs ?lder verkar det som om jag inte kan göra n?gonting som inte samtidigt för mig närmare honom, som inte gör mig mer lik honom. Vid fyrtio ?rs ?lder har jag blivit min far. Och här st?r jag nu som Lärare.

  Vad jag ville göra här var att tala lite om "Kärlekss?ngen", om mitt personliga förh?llningssätt till denna speciella form av l?tskrivande som jag tror har varit själva kärnan i mitt eget konstnärliga utforskande. Jag skulle vilja granska olika verk, som jag av olika anledningar finner enast?ende inom denna mycket förnäma konstnärliga inriktning: skapandet av den stora Kärlekss?ngen.

  En viss ?sk?dlighet blir framträdande när jag ser tillbaka p? de senaste tjugo ?ren av mitt liv. Det verkar som om jag hela tiden, mitt i galenskapen och tumultet, har strävat i en och samma riktning. Jag inser att hela mitt konstnärliga väsen har koncentrerats i en ansträngning att artikulera den känsla av tomhet som har styrt hela mitt liv. Ett stort gapande h?l öppnade sig i min värld genom fars oväntade död när jag var nitton ?r gammal. Jag lärde mig att fylla detta h?l, detta tomrum, genom att skriva. Det var min far som lärde mig detta som om för att förbereda mig för hans bortg?ng. Att skriva gav mig direkt tillträde till min fantasi, till ingivelsen och till sist till Gud. Jag ins?g att jag kunde skriva Gud och göra Honom verklig genom att använda spr?ket. Spr?ket blev den filt som jag slängde över den osynlige mannen, för att ge honom form och gestalt. Min främsta drivkraft som konstnär förblir förverkligandet av Gud med Kärlekss?ngen som redskap. Kärlekss?ngen är kanske den mest genuina och den mest utpräglade förm?ga som människan har beg?vats med för att kunna känna Gud, och det är en g?va som Gud själv behöver. Gud gav oss denna g?va för att vi skulle tala och sjunga Honom levande, eftersom Gud finns inom kommunikation. Om världen plötsligt försänktes i tystnad, s? skulle Gud falla ihop och dö. Jesus Kristus själv sa, ett av Hans vackraste yttranden, "Ty var tv? eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem" (Matt. 18:20) Han sa detta eftersom där tv? eller tre är församlade finns det spr?k. För mig blev spr?ket ett omslag till s?ren som orsakats av min fars död. Spr?ket blev en lindrande salva för min längtan.

  Även om Kärlekss?ngen tar sig m?nga skepnader - s?nger av jubel och pris, s?nger av ilska och förtvivlan, erotiska s?nger, s?nger av övergivenhet och berövande - riktar de sig alla till Gud, för det är i längtans hemsökta boning som den sanna Kärlekss?ngen ?terfinns. Den är det skärande skriet i tomheten, efter Kärlek och efter tröst, som i barnets gr?t efter sin mor. Den är s?ngen av älskaren som längtar efter sin älskade, den är galningens yrande, den är de bedjandes stilla bön till Gud. Den är ropet fr?n n?gon bunden till jorden där han st?r, bunden till det triviala och det världsliga, en längtan efter flykt, en flykt till gudomlig inspiration och fantasi. Kärlekss?ngen är ljudet som hörs d? vi strävar efter att likna Gud, att höja oss högt ovan mark, högt ovan det mediokra.

  Förlusten av min far, ins?g jag, orsakade ett vakuum i mitt liv, ett utrymme i vilket mitt spr?k sattes i rörelse och samlade sig för att finna sitt ändam?l. Den store W.H. Auden sa: "Den s? kallade traumatiska erfarenheten är ingen olyckshändelse, utan ett tillfälle som barnet t?lmodigt väntat p? - hade det inte inträffat, skulle det hittat ett annat, s? att barnets liv kan bli p? allvar." Min fars död var den "traumatiska erfarenhet" som Auden talar om, som lämnade ett tomrum som sedan fylldes med Gud. Det är en vacker tanke, att det är de kreativa krafterna inom oss som framtvingar och utformar v?ra egna personliga katastrofer. Vi har alla ett behov av att skapa och sorgen är en kreativ handling. Kärlekss?ngen är en sorgsen s?ng, det är ljudet av själva sorgen. Vi känner alla inom oss det som portugiserna kallar Suadade, vilket kan översättas till den oförklarliga känsla av längtan, själens obeskrivliga och enigmatiska trängtan, som finns i fantasins och inspirationens värld och som är en grogrund för den sorgsna s?ngen, eftersom Kärlekss?ngen är Guds ljus som, djupt inne, spränger sig fram genom v?ra s?r.

  I sin lysande föreläsning, kallad "Teori och funktion av Duende", försöker Frederico Garcia Lorca klargöra den spöklika och outgrundliga sorgsenhet som utgör den innersta kärnan av vissa konstverk. "Allt som har en mörk klang har duende", säger han, "denna mystiska kraft som alla känner men som ingen filosof kan förklara." I nutida rockmusik, det omr?de inom vilket jag själv är verksam, tycks musikens själ, rastlös och skakig, vara mindre benägen till den sorgsenhet som Lorca talar om. Upphetsning, ofta; ilska, ibland: men äkta sorgsenhet, sällan. Bob Dylan har alltid haft den. Leonard Cohen arbetar specifikt med den. Den förföljer Van Morrison som en svart hund och även om han försöker s? blir han inte av med den. Tom Waits och Neil Young har förm?gan att kalla den till sig. Den hemsöker Polly Harvey. Mina vänner Dirty Three har hinkvis med den. Bandet Spiritualised eggas av den. Tindersticks vill förtvivlat ha den, men överlag verkar det som om duende är alltför bräckligt för att överleva teknologins h?rdförhet och musikindustrins ständigt tilltagande acceleration. Kanske är det s? att det bara inte finns n?gra pengar i sorgsenhet, inga dollar i duende. Sorgsenhet eller duende behöver utrymme för att kunna andas. Melankoli kan inte skyndas fram och den flyter fram i tystnad. Den m?ste behandlas varsamt.

  Alla Kärlekss?nger m?ste inneh?lla duende. För Kärlekss?ngen är aldrig helt och h?llet lycklig. Den m?ste först finna sig i risken för smärta. De s?nger som talar om Kärlek, men i vars rader man inte ?terfinner ett enda kval eller en suck, är inte alls Kärlekss?nger, utan snarare Hats?nger förklädda till Kärlekss?nger och de g?r inte att förlita sig p?. Dessa s?nger förnekar oss v?r mänsklighet och v?r gudagivna rätt att vara sorgsna och etern är nedskräpad av dem. Kärlekss?ngen m?ste vara i resonans med sorgens sorl, bedrövelsens ringande. Författaren som vägrar att utforska hjärtats mörkare regioner kommer aldrig att kunna skriva övertygande om kärlekens underverk, magi och glädje, för precis som det inte g?r att lita p? godheten om den inte har andats samma luft som ondskan - man kommer att tänka p? den eviga metaforen av Kristus korsfäst mellan tv? brottslingar - s? m?ste man kunna ana lidandet i Kärlekss?ngens väv, i dess melodi, i dess text.

  I Lou Reeds fantastiska s?ng, "Perfect Day", skriver han nästan i dagboksform om de händelser som kombineras för att ge en "perfekt dag". Det är en dag i samklang med kärlekens djärva skönhet, där han sitter med sin älskade i parken och dricker Sangria, matar djuren p? zoo, g?r p? bio osv., men det är de mörka raderna i den tredje versen, "though I was someone else, someone good", som förvandlar denna annars sentimentala s?ng till det melankoliska mästerverk som den är. Dessa rader är fyllda av smärtan fr?n misslyckande och skam, och de p?minner oss dessutom om kärlekens flyktighet i största allmänhet - att han visserligen f?r sin dag i parken, men, som Askungen, som när klockan sl?r tolv m?ste ?tervända till sot och aska, till en värld där förtrollningen är bruten, m?ste han ?tervända till sitt gamla jag, sitt d?liga jag. Det är ur tomheten som s?ngen växer fram, insvept i berövande och längtan.

  I tjugo?rs?ldern började jag läsa bibeln, och jag upptäckte en outtömlig källa till inspiration i Gamla Testamentets brutala prosa, i känslan för spr?k och bildverk. Höga Visan, kanske den största Kärlekss?ng som n?gonsin skrivits, gjorde ett enormt intryck p? mig. Den öppet erotiska stilen, den metaforiska resan över älskarnas kroppar - bröst jämförs med killingpar och vinträdets klasar, h?r och tänder jämförs med hjordar av getter och nyklippta tackor, ben som pelare av vitaste marmor, naveln; en rund bägare, magen; en vetehög - dess häpnadsväckande bildspr?k svingar oss till den rena fantasins värld. Även om de tv? älskarna är fysiskt separerade - Solomon är utesluten fr?n trädg?rden där hans älskade sjunger - den vilda, besatta projektionen av en älskare ovanp? en annan gör att de uppg?r i varandra, i en enda bild, best?ende av en uppsättning betagande kärleksmetaforer.

  Höga Visan är en utomordentlig Kärlekss?ng, men det som grep mig starkast var den märkvärdiga samling av Kärlekss?nger/dikter som kallas Psaltaren. I Psaltaren, där förh?llandet mellan människa och Gud behandlas direkt, fanns all den skriande desperation, längtan, upphetsning, erotiska v?ldsamhet och brutalitet man kunde hoppas p?. Psaltaren är genomdränkt av suadade, genomv?t av duende och badar i halsstarrigt v?ld. Dessa s?nger skulle p? flera sätt bli bl?kopior för m?nga av mina mer sadistiska kärlekss?nger. Psalm 137, en av mina personliga favoriter, och som ocks? gjordes till en hit p? topplistorna genom det käcka lilla bandet Boney M, är ett perfekt exempel p? allt som jag har talat om.

  Kärlekss?ngen behöver bli till i en värld som best?r av det irrationella, det absurda, det förryckta, det melankoliska, det besatta, det vansinniga, för Kärlekss?ngen är ljudet av kärleken självt och kärleken är, naturligtvis, en form av galenskap. Vare sig det är kärleken till Gud eller en romantisk, erotisk kärlek - är den ett utslag av v?rt behov av att slitas fr?n det rationella, att förlora först?ndet, s? att säga. Kärlekss?ngen uppenbarar sig i m?nga former och den skrivs skenbart av olika anledningar - som tillkännagivande eller för att s?ra - jag har själv skrivit s?nger av dessa anledningar - men Kärlekss?ngen existerar till syvende och sist för att med spr?k fylla den tystnad som finns mellan oss och Gud, för att minska avst?ndet mellan det världsliga och det gudomliga.

  I Psalm 137 har poeten blivit f?ngen i "ett främmande land" och tvingas sjunga Zions s?ng. Han bedyrar sin kärlek till sitt hemland och drömmer om hämnd. Psalmen ger en kuslig känsla, d? författaren besjunger sin kärlek för sitt hemland och för sin Gud och samtidigt säger sig fröjdas av att mörda sina fienders barn. Jag upptäcker i Bibeln, g?ng efter annan, särskilt i det Gamla Testamentet, att verser av hänförelse, av extas och kärlek, samtidigt kan inneh?lla det synbart motsatta känsloläget - hat, hämnd, fanatism etc., och att de inte utesluter varandra. Denna tanke har gjort ett best?ende intryck p? mitt s?ngskrivande.

  I den moderna popmusikens värld, en värld som skenbart ägnar sig ?t Kärlekss?ngen, men som främst hänges ?t att spy ljummen, sockersöt smörja genom etern, är den sanna sorgen inte välkommen. Men d? och d? dyker faktiskt en s?ng upp som trots sin utbytbara rytm rymmer en kärlekstext av ett överväldigande slag. Better the devil you know, skriven av hitmakarna Stock Aitken and Waterman och framförd av den australiska popsensationen Kylie Minogue, är en s?dan s?ng. Att skräcken i Kärleken uppenbarar sig i ett stycke evig, ofarlig popmusik är ett fascinerande uppslag. Better the devil you know är en av popmusikens mest v?ldsamma och upprivande kärlekstexter.

  När Kylie Minogue sjunger dessa ord finns det en oskuldsfullhet i hennes röst som gör skräcken i den kusliga texten än mer intagande. Tankeg?ngen som framförs i denna s?ng, mörk och ondskefull och sorgsen - att alla kärleksförh?llanden nödvändigtvis handlar om makt och v?ld och att när han v?ldför sig p? henne, vare sig det är fysiskt eller psykologiskt, välkomnas och uppmuntras det - visar att även den mest harmlösa av Kärlekss?nger har förm?ga att dölja fruktansvärda mänskliga sanningar. Som Prometeus kedjad till sin klippa, s? att örnen kan äta hans lever varje natt, blir Kylie kärlekens offerlamm som bräker inbjudande till den glupskt dreglande vargen att han kan sluka henne om och om igen - allt till ett häftigt techno beat. "I'll take you back, I'll take you back again". Faktiskt. Kärlekss?ngen har här blivit ett uttryck för en kvalfull människobild, inte helt olik den i det Gamla Testamentets Psalmer. B?da är meddelanden till Gud, b?da är rop efter räddning, av v?nda och självhat, in i tomheten.

  Min konstnärliga bana, som jag sa tidigare, har koncentrerats kring mitt begär, eller rättare sagt, mitt behov av att finna ett uttryck för olika känslor av tomhet och längtan som, i hela mitt liv, har strömmat genom min kropp och som har färgat mitt blod. Jag har under tiden skrivit ungefär tv?hundra s?nger, av vilka de flesta, tycker jag, kan kallas för Kärlekss?nger. Kärlekss?nger och därför, enligt min egen definition, sorgsna s?nger. Fr?n denna ansenliga mängd av material höjer sig ett f?tal av dem ovan de andra som sanna exempel p? allt jag har talat om: Sad Waters, Black Hair, Let Love In, Deanna, From Her To Eternity, Nobody's Baby Now, Into My Arms, Lime Tree Arbour, Lucy, Straight To You. Jag är stolt över dessa s?nger. De är mina dystra, störiga, mörkögda barn. De h?ller sig bistert p? sin kant och leker inte med de andra s?ngerna. De är för det mesta ett resultat av komplicerade havandeskap och sv?ra och smärtfyllda födslar. De flesta av dem har sin grund i direkta personliga erfarenheter och är alstrade av olika anledningar, men denna hop av slödder är, till syvende och sist, gjutna i en och samma form - livlinor som kastats in i det gudomligas stjärnehär av en drunknande man.

  Det finns m?nga orsaker till att jag känner mig tvungen att sätta mig och skriva Kärlekss?nger. De blev tydligare för mig, d? jag och en vän, som vill förbli anonym och som jag därför kallar J.J., erkände för varandra att vi b?da lider av en psykologisk rubbning som g?r under den medicinska termen erotografomani. Erotografomani innebär ett maniskt behov av att skriva Kärleksbrev. Min vän uppgav att han, under en fem?rsperiod, har skrivit och skickat mer än sjutusen Kärleksbrev till sin fru. Han s?g utmattad ut och det var uppenbart att han hade skamkänslor. Jag lider av samma sjukdom men lyckligtvis har den ännu inte n?tt samma grava stadium som hos min stackars vän. Vi talade om kraften i Kärleksbrevet och var eniga om att det, föga överraskande, har m?nga likheter med Kärlekss?ngen. De fungerar b?da som omfattande begrundanden över ens älskade. B?da ser till att förkorta avst?ndet mellan författare och mottagare. B?da innefattar en best?ende kraft som det talade ordet saknar. B?da är till naturen erotiska övningar. B?da har förm?ga att genom spr?ket ?terskapa ens älskade, som Pygmalion och hans självskapade älskare i sten. Kärleksbrevet, den mest sympatiska metod för korrespondens som finns, har dock, tyvärr, farit illa under den kalla teknologins epok, v?r v?rdslösa, andefattiga tid. Jag skulle, slutligen, vilja studera en av mina egna s?nger, som finns med p? mitt album Boatman's Call. Jag tycker att det är en s?ng som är ett bra exempel p? mycket av det som jag har talat om idag. S?ngen heter Far from me.

  Det tog fyra m?nader att skriva Far from me, vilket även var längden p? förh?llandet den skildrar. Den första versen skrevs under affärens första vecka och genomsyras av den nya kärlekens djärva dramatik, d? den beskriver de totalt omslutande känslorna medan den samtidigt uppmärksammar risken för att s?ras, for you I'm dying now. S?ngen placerar de tv? älskarna i en hjärtlös värld, en värld som kör över och förstör allt och alla, och den presenterar tanken om att vara fysiskt ?tskiljda som även ?terfinns i titeln. Underligt nog, och som om den väntade p? den "traumatiska erfarenhet" jag talade om tidigare, lät sig s?ngen inte skrivas färdigt förrän katastrofen hade inträffat. Vissa s?nger är sv?ra p? det sättet och man m?ste ha vett för att kunna hantera dem. Jag märker ganska ofta att s?nger som jag skriver tycks veta mer om vad som försigg?r i mitt liv än jag gör själv. Jag skrev sida efter sida med s?ngens fjärde vers medan förh?llandet ännu p?gick. En s?dan vers löd:

  Efter att ha skrivit s?nger i tjugo ?r, finns det änd? ett vidöppet tomrum inom mig. Den oförklarliga sorgsenheten, duende, suadade, den gudomliga missbel?tenheten, best?r och fortsätter kanske tills jag ser Guds eget ansikte. Men när Moses begärde att f? se Guds ansikte, Herrens härlighet (2 Mos. 33:18), fick han till svar att inte skulle klara av det, ty ingen kan se ansiktet och leva. Tja, jag bryr mig inte, jag är nöjd med att vara sorgsen. För ?terstoden, det som kastats loss under denna sondering, s?ngerna själva, dessa mina krumma, sorgsna barn, de samlas omkring mig och, p? sitt sätt, skyddar, tröstar och h?ller mig vid liv. De är själens följeslagare i exilen, som frälser v?r överväldigande längtan ?t det som är bortom denna världen. Fantasins begär söker sig till en annan, och genom att skriva Kärlekss?ngen, sl?r man sig ned hos tomhet och längtan, galenskap och melankoli, extas, magi, glädje och kärlek med lika mycket respekt som tacksamhet. V?rt andliga sökande tar sig m?nga former - religion, konst, droger, arbete, pengar, sex - men det är sällsynt att v?rt sökande tjänar gud s? direkt och det är sällsynt att v?r belöning är s? stor.

  Tack.

  ? Nick Cave