En engelsk översättning av Markusevangeliet publicerades nyligen på nytt i serien Pocket Canons på det skotska förlaget Canongate Books. Serien består av sammanlagt tio bibliska böcker, som alla försetts med varsin särskilt författad introduktion av en framstående författare eller akademiker. Företalet till Markusevangeliet har skrivits av sångaren och författaren Nick Cave, som med sitt eget säregna språk, färgstarkt mångskiftande, framhäver evangeliets återhållsamt poetiska kvaliteter. Han redogör mycket personligt för bokens innebörd och betydelse som andligt riktmärke, och om dess roll i hans egen utveckling. De som möjligen förvånas över att se rocksångaren Caves namn i ett religiöst sammanhang har uppenbarligen ännu inte upptäckt hans diktning, som är starkt färgad av det bibliska språket, och vars motiv, teman med en religiös laddning, har en tydlig kristen referensram.

  Cave söker en viss upprättelse för den Jesus Kristus som han återfinner hos Markus: missuppfattad och förnekad, plågad och ensam, och en genial, lysande förespråkare för den fria tanken och den ofjättrade fantasin - fullständigt fjärran den oförargligt beskedliga figur som kyrkan har reducerat Jesus till.

  Kraus99 har hämtat texten från Cave-sajten Kingink som till stor del tillägnas hans författarskap. Den svenska översättningen har gjorts av redaktör Johan Fingal, (jämför gärna med det engelska originalet).

............

 När jag köpte min första bibel, King James version, drogs jag genast till Gamla Testamentet och dess vansinnige, bestraffande Gud som tuktade de saktmodiga människorna med en hämndlystnad som fick mig att gapa stort av förundran.

  Mitt spirande intresse för våldsam litteratur, förenat med en ännu oartikulerad uppfattning om tingens gudomlighet, innebar, tidigt i tjugoårsåldern, att Gamla Testamentet talade till en sida av mig som smädade och väste och spottade åt världen. Jag trodde på Gud, men jag trodde också att Gud var ondskefull och om Gamla Testamentet vittnade om något, så vittnade det om detta. Ondskan tycktes leva nära existensens ytterskikt här, man kunde känna lukten av dess galna andedräkt, se den gula röken stiga upp från alla dess sidor, höra fasansväckande jämmer av förtvivlan. Det var en underbar, förfärlig bok, och det var helig skrift.

Men man blir vuxen. Det blir man. Man lugnar ner sig. Små skott av medlidande skjuter fram genom sprickorna i den bittert svarta jorden. Din vrede upphör att ständigt behöva namnges. Du finner inte längre någon tröst i att se en vrickad Gud plåga det erbarmliga människosläktet, när du har lärt dig att förlåta dig själv och världen.

  Sedan, en dag, mötte jag en anglikansk kyrkoherde som föreslog att jag skulle låta Gamla Testamentet vara och läsa Markus istället. Jag hade ännu inte läst Nya Testamentet, eftersom Nya Testamentet handlade om Jesus Kristus och den Kristus jag mindes från min tid som korgosse var den mesige, allälskande, urblekte individ som kyrkan hade konverterat. Jag sjöng under mina tidiga tonår i Wangarattas Katedralkör och även vid den åldern minns jag att jag tyckte att alltihop var en massa svammel. Den anglikanska kyrkan: den mest urvattnade religiösa åkallan som finns tillgänglig och Jesus var deras Herre.

  "Varför Markus?", frågade jag. "Därför att den är kort", svarade han. Jag var beredd att prova vad som helst, så jag följde kyrkoherdens inrådan och läste den och Markusevangeliet tog mig med storm.

  Detta får mig att minnas en målning av Kristus, målad av Holman Hunt, där Han träder fram, med stilig skrud och en lykta i sin hand, och Han knackar på en dörr: dörren till våra hjärtan, antar jag. Ljuset är dunkelt och smörlikt i det omslutande mörkret. Kristus kom till mig på detta sätt, lumen Christi, med ett dunkelt ljus, ett sorgset ljus, men ljus nog. Av alla skrifter i Nya Testamentet - från evangelierna, Apostlagärningarna och Paulus komplexa, kraftfulla brev till den rysliga, vämjeliga Uppenbarelseboken - är det Markus evangelium som verkligen har gripit mig.

  De lärda är i allmänhet överens om att Markus var det första av de fyra evangelierna som skrevs. Från lärarnas och profeternas läppar hämtade Markus det virrvarr av händelser som utgjorde Kristus liv, och han fastställde en biografisk form för dessa tilldragelser. Han gjorde detta med en sådan andlös övertygelse, en sådan betvingande berättarmässig intensitet, att man kommer att tänka på ett barn som staplar fakta på fakta för att berätta en otrolig historia, som om hela världen berodde på detta - vilket, naturligtvis, den verkligen gjorde för Markus. 'Strax' och 'sedan' sammanlänkar varje händelse med nästa, alla 'skyndar', 'ropar', blir 'häpna', vilket antänder Kristus kall med en bländande angelägenhet. Markus evangelium erbjuder ingenting utöver det mest nödvändiga, så grovt, stingsligt och magert på upplysningar är det att berättelsen tycks tråna under denna knapphetens melankoli. Djupt tragiska scener behandlas med sådan oöm saklighet och brutal ekonomi, att de i sin värnlösa sorgsenhet blir nästan påtagliga.

  Markus berättelse börjar med Dopet, och vi möter 'strax' den ensliga Kristusgestalten, som döps i Jordanfloden och som ska komma att föras ut i öknen. 'Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom' (1:13). Detta är allt Markus säger om Frestelsen, men versen är ändå karakteristiskt kraftfull tack vare en gåtfull enkelhet och återhållsamhet.

 Kristus fyrtio dagar och fyrtio nätter i öknen säger även något om Hans ensamhet, för när Kristus inleder församlingsarbetet runt Galiléen och i Jerusalem träder Han in i en själens öken, där det som strömmar ut från Hans strålande, förädlade fantasi, i tur och ordning, ska komma att missförstås, avvisas, ignoreras, hånas, förtalas och slutligen leda till Hans död.

  Även Hans lärjungar, som man hade hoppats skulle kunna ta till sig något av Kristus storhet, tycks befinna sig i ett oupphörligt töcken av missuppfattningar, och de följer Kristus från scen till scen med lite eller ingen förståelse för vad som försiggår. Mycket av den frustration och ilska som tidvis tycks nästan förbruka Kristus riktas mot Hans lärjungar, och det är med deras framhärdande inskränkthet som bakgrund som Kristus isolering verkar vara som mest fullständig. Det är i motsatsen mellan Kristus gudomliga ingivelse och Hans omgivnings tråkiga rationalism som Markus berättelse får verklig fart och spänning. Avgrunden mellan dem är så enorm att Hans vänner måste 'taga vara på honom', eftersom de menade att 'han var från sina sinnen' (3:21). De skriftlärda och fariséerna, med entoniga krav på Lagens upprätthållande, utgör ett idealiskt bollplank för Kristus bländande språk. Kristus sviks även av de Han har läkt och återställt, då de snart skyndar till staden för att förtälja om undergörarens mirakler, trots att Han insisterar på att de inte berättar för någon. Kristus egen mor förskjuts av Honom, då inte heller hon lyckas förstå. Genom hela Markus text tvingas Kristus ta strid mot hela den värld som Han samtidigt försöker frälsa, och känslan av ensamhet som omger Honom är ibland outhärdlig. Kristus sista jämmerrop från korset riktas till en Gud som Han tror har övergivit Honom: "Eloi, eloi, lama sabachthani".

  Dopets rit - det gamla jaget dör för att födas på nytt - är som så många av händelserna i Kristus liv redan metaforiskt färgade av Kristus död, och Hans död på korset blir en mäktig och trollbindande kraft, i synnerhet i Markus. Den fåordiga redovisningen för händelserna i Kristus liv gör upptagenheten vid Hans död alltmer påfallande. Det verkar som om i stort sett allting som Kristus företar sig i Markus framställning på något sätt är en förberedelse för Hans död - Hans frustration med lärjungarna och Hans fasa för att de inte har begripit hela betydelsen av Hans handlingar; de ständiga glåporden till kyrkans ämbetsmän; eggandet av folkmassorna; Hans mirakel som innebär att inget vittne kan betvivla kraften av Hans gudomliga makt. Det är utan tvivel så att Markus, först och främst, intresserar sig för Kristus död, till den grad att Kristus tycks uppslukad av sitt nära förestående frånfälle, fullständigt formad av sin död.

  Den Kristus som träder fram ur Markusevangeliet, som traskar förbi genom sitt eget livs slumpmässiga tilldragelser, omslöts av en genljudande lidelse som jag bara inte kunde motstå. Kristus talade till mig genom sin isolering, genom bördan av sin död, genom sitt raseri mot det världsliga, genom sin sorg. Kristus, tycktes det mig, var ett offer för mänsklighetens brist på fantasi och det var det formlöst andefattiga som spikade fast Honom på korset.

  Markusevangeliet har fortsatt att besjäla mitt liv som själva källan för min andlighet, min religiositet. Den Kristus som kyrkan ger oss, den milda, blodlösa 'Frälsaren' - mannen som ler välvilligt mot barnaskaror eller som fridfullt hänger på sitt kors - förnekar Kristus Hans mäktiga, skapande sorg och den kokande ilska som så bryskt möter oss i Markusevangeliet. Kyrkan förnekar sålunda Kristus Hans mänsklighet, och erbjuder oss istället en figur som vi kanske kan 'prisa', men aldrig relatera till. Markusevangeliets Kristus oundgängliga mänsklighet, däremot, förser oss med en planritning för våra egna liv, för att vi ska ha något att sträva efter, snarare än att se upp till, för att vi ska kunna frigöra oss från vår världsliga tillvaro, snarare än att bekräfta känslan av att vara gemena eller ovärdiga.

  Att endast prisa Kristus ofelbarhet får oss bara ned på knä med ynkligt nedböjda huvuden. Det var knappast det som Kristus hade tänkt sig. Kristus kom som en befriare. Kristus förstod att vi människor ständigt dras ned till marken av tyngdlagen - eller vår slätstrukenhet, vår medelmåttighet - och det var endast genom Hans föredöme som vår tanke och fantasi kunde lyfta och sväva fritt. Det vill säga, närma sig Kristus.

© Nick Cave

Översättning & inledning © Johan Fingal