Nabokovs Lolita. Är den svr? frgar ngon som ser att man sitter och läser. Nej, svarar man utan att riktigt titta upp. Och det är kanske riktigt. Vilken annan bok har ett sdant utsökt sätt att förklä sina brddjup p?

  Ett av de första brddjupen bestr i en känsla av chock när man börjar inse vidden av den passion som bokens huvudperson upptänds av till den 12-riga flickan Dolores Haze. Och eftersom det ju finns hela genrer av böcker om personer som känslokallt utför de brutalaste vldsdd utan att göra en läsare vare sig särskilt indignerad eller ens upprörd, mste chockkänslorna nog därför betecknas som absurda och möjligen ha sin omedvetna upprinnelse i kvällstidningarnas lynchningsdiskurs.

  Huvudpersonen i Lolita är en man som ägnar sig t att älska - och älska med - i huvudsak denna Dolores "Lolita" Haze. lderskillnaden upprör, men mannen själv är inte alls känslokall inför vilka skador han kan samka barnet. Detta gör honom spass mänsklig och sympatisk att det brott han begr sätter vr ofta naiva bild av människan som ngot i grunden gott i gungning. Tänk er: ngon, full av de allra mänskligaste kvaliteter, som gifter sig med en ensam, kärlekstörstande kvinna endast för att komma t och vldföra sig p dottern!

  N, men det som komplicerar saken aningen är att flickan ifrga - Dolores eller Lolita som hon kallas av bokens huvudperson - verkar trivas riktigt bra i sängen tillsammans med sin nye styvfar (en debut som begs strax efter det att modern omkommer i en plötslig bilolycka). Hur förhller man sig d? Är det verkligen ett övergrepp d? Eller, börjar man kanske tro, en fantasi frn författarens sida att möta ett sdant barn, som villigt och lustfyllt erbjuder sin kropp t en vuxen man?

  Lter man lägga ett snitt mot romanen öppnar den sig villigt i tv fruktiga hälfter. En första hälft som handlar om huvudpersonens umgänge med Lolita. Och en andra hälft som handlar om frnvaron av "nymfetten" Lolita. Inte s f, tror jag, avbryter sin läsning i brottet mellan delarna. Berättelsen bryter mot sin tidigare form och läsaren, som gnagt sig genom skalet till allt saftigare regioner, fr finna sig i att det utlovade fruktköttet rycks bort i sista stund. Ocks Nabokov själv blev varse detta när han sände in sitt manuskript, och förklarar reaktionen i ett efterord:

  Men där han bryter mot den pornografiska berättelsens konvention börjar ocks de fascinerande brddjup uppträda som gör romanen "Lolita" till det mästerverk den är. Skildringen av den sexuelle avvikarens tilltagande desperation - i en allt djupare klyftdal som gröps ut mellan topparna av det driftsliv som ständigt tarvar nya tributer och det sociala liv som kräver normalitet eller skyhöga mutor - när hans Lolita börjar uppträda alltmer vuxet, och aktivt kan motsätta sig hans närmanden, blir till ett fasansfullt framväxande av en ny självbild. Han börjar först att han utsätter Lolita för övergrepp. Han börjar begripa att hon finner honom vidrig.

  Detta höga fall innebär att första stadiet i en sinnessjukdom beträds. Genom bokens andra hälft eskalerar vansinnet för att slutligen n sitt crescendo i den surrealistiska scen där Humbert Humbert pumpar en om Lolita konkurrerande pederast, Quilty, full av bly; en blodig och helt sönderskjuten kropp som liksom p pinkiv vägrar segna ner för Humberts kulor.

  I en tid - 1955 - när det amerikanska folket börjar odla neuroser som vore det köksväxter sjösätter allts Nabokov sitt freudianska spökskepp, ty om det var ngot han själv avskydde s var det kritikernas ständiga fynd av freudianska teman i Lolita. Mnga är Nabokovs nedsättande uttalanden om Freud, t.ex. en Freud som with an umbrella inflicting his dreams upon me. Kanske är det t.o.m. s att Nabokov med sin roman försöker bygga ett substitut till Freuds teorier, eller att han försöker visa p dess orimligheter. Eller är det bara ett försök av Nabokov att göra sin roman mer självständig än vad den kanske är?

  Motsägelserna är mnga i Nabokovs person. I efterordet till Lolita säger han:

  I en TV-intervju frn 1966 säger han däremot:

  Motsägelser som - om hans böcker mot alla förmodan en dag inte skulle räcka till - självt skulle kunna hlla intresset för Nabokov vid liv. F författare ägnas ett sdant livligt intresse p internet än just Nabokov (Den bästa siten är mhända Zembla). P New York Times webbsidor finns t.ex. en aktiv diskussionsgrupp med Nabokov som föreml, bl.a. ägnar man sig att debattera frgan om huruvida "Lolita" egentligen är en kärleksroman eller ej (följ denna länk om du vill komma dit: men du mste först skaffa dig ett lösenord, vilket du erhller utan större problem p adressen).

   Nabokovs skrivsätt bygger i stor utsträckning p att tillta en del kontradiktioner,snarare än att nödtorftigt försöka lappa dem samman. Och d syftar jag p inte p formen utan p faktadetaljerna. Är Nabokov en författare som skulle ägnat sig t att försöka korrigera en uppgift som t.ex. att mordet som utförs p sidan 5 uppges ske under en tisdag medan det p sidan 150 sedan antas vara begnget under en fredag? Nej, han skulle förmodligen hellre göra ett litet mysterium av inkonsekvensen än att ge sig till att korrigera ngot som bara ett modernt datorprogram finner meningsfullt att söka igenom o ersätta.. Förresten…snarare än att bygga sina berättelser p denna typ av deckarfakta ironiserar han hellre och lter dem alltsomoftast vara rent missvisande.

   När huvudpersonen Humbert Humbert försöker spra upp en mystisk förföljare - som kanske bara är en paranoid hallucination, en projektion av honom själv - genom att analysera en räcka knapphändiga uppgifter är det ingen mindre än Nabokov själv som skymtar fram som förföljaren:

  Bokens jag och fiktive författare, Humbert Humbert, förklarar i slutet av boken sitt val av pseudonym:

  Detta jag som fr finna sig i att först födas, sedan kvickt börja svältas för att till sist obarmhärtigt drivas ut som en ond demon ur författaren Nabokovs eget väsen. Humbert Humbert blir den som Nabokov inte själv vill eller kan vara och mste därför dö. Själv berättar Nabokov i ett efterord, som är en minst lika viktig bestndsdel av romanen som ngot annat, att han p en väns inrdan först bestämt sig för att inte ge ut boken i eget namn, men att han snart ändrade sig, eftersom en pseudonym genast skulle "ha väckt misstankar om ngot självbiografiskt."

   Och självfallet vore det ett platt utfall mot Nabokov, att kalla denna mimikryns mästare pederast. Att pederasten är en potentiell figur i hans väsen, liksom i kanske hela den vuxna befolkningen, är en skrämmande sak att trampa över. Kanske s skrämmande att utdrivningsförsöken genererar en hel roman.