Den nya filmatiseringen av Nabokovs notoriska roman "Lolita" kunde egentligen inte ha kommit lägligare. Ett till synes oändligt antal ofattbara pedofilhärvor fortsätter att drabba oss genom medias omsorg och man har diskuterat grundlagsändringar i Sverige för att kunna lagstifta mot barnpornografi. Den enkla berättelsen om en medelålders mans kärlek för en 12-årig flicka tycktes sålunda förutbestämd att återigen bli ett cause célèbre, ett kittlande av tabu, som samtidigt föranleder en obehaglig men alltför nödvändig diskussion.

   Detta blev dock aldrig fallet. Mediabruset fortsatte oförändrat, opåverkat. Filmens europeiska premiär gick fullständigt obemärkt förbi, och "Lolita" nådde överhuvudtaget inte de svenska filmdukarna. Svensk Filmindustri avböjde helt enkelt den erbjudna distributionen av den sensationella storfilmen, som regisserades av Adrian Lyne, en av Hollywoods mest omtalade och framgångsrika filmskapare, och som kunde skryta med renommerade celebriteter som Jeremy Irons och Melanie Griffith i rollerna. SF förnekade att detta hade något med det kontroversiella ämnet att göra, och pekade istället på höga "lanseringskostnader" och filmens bristande kvalitet.

   Lynes förhoppning var naturligtvis att använda materialet i spekulativt syfte, vilket visade sig vara en allvarlig felbedömning. Ämnet är tydligen känsligare än någon hade anat. Filmen fick aldrig allmän distribution i USA heller, vilket innebar ekonomisk katastrof för en film med en budget på drygt $40 miljoner. De amerikanska distributörerna vägrade att överhuvudtaget befatta sig med filmen - utan att ens ha sett den.

   På fyrtio år har reaktionerna på "Lolita" knappast blivit mer sansade. Tiden har inte läkt några sår i detta avseende - tvärtom - de är mer infekterade än någonsin. Reaktionen av moralisk indignation i vissa kretsar var ändå tämligen förutsägbar. Samtidigt, kanske mer överraskande, har det funnits en tydlig motvilja hos censurmotståndare och liberaler att ge sitt stöd i fallet "Lolita". Det ligger förvisso en principfråga i grunden, det fria ordet är heligt - men när filmskaparen inte anses ha de rätta politiska eller konstnärliga avsikterna kan man tydligen inte motivera en kampanj till dess försvar.

   Det har förekommit försvar för den nya versionen och dess mest verbale förespråkare har varit huvudrollsinnehavaren Jeremy Irons. Han hotade faktiskt med att lämna hemlandet England om filmen inte gick igenom den ibland stränga censuren. Det gjorde den, och den släpptes helt utan klipp för en publik över 18 och hade brittisk premiär på våren 1998. Vissa kritiker protesterade yvigt, främst över Irons sympatiska porträtt av Humbert, och en hysterisk löpsedel utropade att pedofiler skulle flockas för att se den. Den stora censurdebatten, likt den om Cronenbergs "Crash" för något år sedan, uteblev dock helt.

   Filmen fick, som man säger, ett "blandat" bemötande. Flera recensioner var positiva, då Lyne verkligen har höjt sina konstnärliga ambitioner, och han har i vissa viktiga avseenden ansträngt sig att göra den litterära förlagan rättvisa. Lynes tidigare filmer, som "9½ vecka", "Farlig förbindelse", "Flashdance" och "Ett oanständigt förslag", har gjort honom nästan anstötligt framgångsrik, men knappast respekterad av filmkritiker. De är underhållande banaliteter, som präglas av vågade, erotiska teman och en illa dold misogyni, som fotograferas stilfullt och kompetent. Hans filmer har marknadsförts genom att de blir del av en hetsig, sexualmoralistisk diskussion och framställs som ett "måste se" för en luttrad publik som vill döma själv.

   Lyne saknar dock förmågan att hantera de sammansatta karaktärerna i "Lolita". Där romanens förverkligade erotik gömmer sig bland smidiga, lyriska metaforer, kan Lyne inte låta bli att förvandla den till klumpig spekulation. Irons har gjort vissa skrämmande avslöjanden om filminspelningen. Tydligen spelades ännu fler sexscener in och man använde sig då av en något äldre body double för den unga flickan. Dessa scener, lyckligtvis får man anta, fick dock klippas bort då en amerikansk lagändring plötsligt gjorde förfarandet olagligt. Regissören försvarar sedan sina excesser med att Humbert får sitt straff i slutet. Ordningen är återupprättad, enligt Hollywoods egen moraliska logik, och allt är förlåtet. Men då är det redan för sent för Lyne.

   Skådespelaren Jeremy Irons lånar sin sedvanliga pondus till Humbert Humbert, den löjlige lille mannen med det osannolika namnet. Hans stämma på ljudbandet gör att filmen åtminstone tidvis fungerar. Rollen som den bildade och elokvente mannen med de perverterade böjelserna är naturligtvis komplicerad, för att inte säga omöjlig. Nabokov lyckas försätta sin läsare i ett ambivalent förhållande till Humbert, men Lyne däremot vill att vi ska identifiera oss fullständigt med honom. Hans berättarteknik förlitar sig inte på att åskådaren kan ta sig igenom en hel film utan att känna oförbehållet för protagonisten (även om denne råkar vara pedofil). Objektet för dessa farliga begär, Dolores Haze ("men i mina armar var hon alltid Lolita"), spelas av den 14-åriga Dominique Swain.

   "Lolita" har naturligtvis ständigt bemötts med bestörtning sedan den skrevs för drygt fyrtio år sedan. Nabokov hade avsevärda svårigheter att hitta en amerikansk förläggare som ville ge ut den. Det sägs dessutom att han var påtänkt för Nobelpriset innan han skrev den - men aldrig efter. Hans viga kontroll över det adopterade engelska språket är ändå obestridligt, liksom att anslaget är vågat. Nabokov överger sin läsare i tveksamheten över de moraliska frågeställningarna, och han växlar smidigt mellan ironi och förtvivlan liksom intrycken pendlar mellan förakt och empati för den fegt beräknande, men charmant vältalige, pedofilen Humbert Humbert.

   Lyne trampar dessutom på helig mark i ännu ett avseende, då det redan finns en filmversion av "Lolita" - Stanley Kubricks klassiker från 1962. Nabokov skrev själv en tidig manusversion, och slutresultatet är en delvis fantastisk film. Ingen regissör var mer kapabel att hantera materialet än den egensinnige Kubrick som, liksom Nabokov, arbetar med en distanserad ironi och är fullständigt i kontroll över tekniken inom sitt medium. James Mason - Laurence Olivier vågade aldrig ta den erbjudna rollen - överträffar sig själv som Humbert mot en Lolita (Sue Lyon), som i filmversionen, för säkerhets skull, gjorts om till en 14-åring och faktiskt ser äldre ut än så. Att hon åldrats ett par år antogs göra förhållandet mindre anstötligt för den känsliga biopubliken. Bilden är så mycket mer påträngande än det skrivna ordet, tycktes man resonera.

   Den vita dukens berättande blir påtagligt och direkt, som om illusionen av den rörliga bilden och dess oöverträffade naturalism begränsar vår förmåga att självständigt tolka våra intryck. Som om vi ser det som kameran ser, och som den ser det - men ingenting annat. Filmåskådaren är naturligtvis inte mer passiv än romanläsaren, men det finns ändå en viss poäng i att utnyttjandet av bilden kräver en annan sorts finess och nyansrikedom.

   I Nabokovs språkliga balansgång gömmer sig den förverkligade erotiken bland lyriska metaforer, och effekterna av övergreppet återfinns mellan raderna. Det är ingen enkel sak att överföra detta till film, som till sitt väsen kan tyckas oförmögen till en sådan subtil subjektivitet. Och det är inte heller subtilitet som har gjort Lyne framgångsrik som filmare, och han närmar sig också materialet med väntad bryskhet. Hans Lolita paraderas i våt bomullsklänning, hon putar ivrigt med munnen och visar tandställningen när hon ler. Den unga lolitan är verkligen osedvanligt intagande och dessutom försedd med välsvarvade ben. Lyne erbjuder oss sålunda en Lolita som är ett barn men som ser ut som en kvinna, får man anta, för att genera oss då även vi attraheras av henne. Nabokov, däremot, beskriver något mycket annorlunda. Det handlar i själva verket om en man som begär ett barn därför att hon är ett barn - och det är i detta faktum som hans upphetsning grundas.

   Lyne förstår att utnyttja bilden, den påträngande bilden, men han missbrukar sitt kunnade endast för att provocera fram en reaktion. Han använder sig av filmiska konventioner om skönhet och begär för sina syften, men han undviker samtidigt det komplext motsägelsefulla som är själva grunden i romanen. Nabokovs begär består av en onanistisk fetischism och en överväldigande passion, som trots protagonistens egen förljugenhet, tycks uppriktigt sensuellt och övertygande, vilket är omskakande på det mest grundläggande vis.

   Det är tyvärr bara att instämma med SF om att Lynes film knappast är något filmiskt mästerverk (samtidigt som man naturligtvis fortsätter att undra hur andra produktioner från Hollywood, som SF trots allt väljer att distribuera, klarar av deras kvalitetskontroll).