Fönstret i Jan Saudeks källarlägenhet, en kvadratmeter av himmelsblå, öppnar sig mot världen utanför. Men han tycks likgiltig inför allt det som den kan erbjuda. Han har redan sett den verkligheten och inte låtit sig imponeras.

   Det finns en annan värld, oändligt mycket mer tilltalande, som han kan konstruera på egen hand i sitt slutna källarrum. Han sammanfogar något som är enastående vackert, trots skönhetsfläckarna, de tydliga skavankerna, och som genomsyras av hans egna begär med en otyglad intensitet - och detta är verkligare än någon annan verklighet. Det är en värld där fantasin tillåts regera enväldigt, där drömmen har oinskränkt makt.

[Jag ser ut genom mitt fönster, 1984]

   Hans fotografiers drömlika kvalitet, deras "overklighet", förenas med en i högsta grad reell dialog med de människor, nästan uteslutande kvinnor, som står framför hans kamera. Det går inte att bortse från deras närvaro. Den är påtaglig och mycket konkret. Fotografens blick kontrollerar den delvis, styr den möjligen dit fantasierna kräver, men kvinnorna höjer slutligen sin egen röst. Tonen i samtalet är intim och uppriktig. Den är i grunden oskuldsfull, trots de öppnade könen. Nyfikenheten för dessa kvinnor blir det bestående intrycket av Saudeks iscensättande av sin egen verklighet.

         

   Tillvaron utanför, som formas av brister och återhållsamhet, gör sig ibland påmind. Vi ser glimtar av den genom fönstret. Men inte som i Matisse konst, där det återkommande fönstret på glänt syftar till hoppet, till längtan och möjligheten. Det vi ser genom fönstret är snarare något hotfullt eller falskt, något man flyr undan - inte till. Och världen utanför förblir där den är.

   Saudek tvingades av omständigheterna att i åratal arbeta på en fabrik mellan 6 och 3. Hans fotografiska konst betraktades med misstänksamhet av de tjeckoslovakiska myndigheterna, som inte alls uppskattade den avklädda dekadensen i hans motiv. Källaren genomsöktes regelbundet, kopior och negativ konfiskerades och Saudek påtvingades reserestriktioner. Det sägs att Kulturministeriet, på en utländsk förfrågan, förnekade att han ens existerade. Hans egna kollegor, från en väsensskild socialrealistisk tradition, var också tveksamma och såg hans egensinnighet som en brist på engagemang i en tid då sovjetiska tanks hade rullat in i Prag.

         

   Saudek har inget behov av att dokumentera sin samtid. Han lämnar den tjeckoslovakiska diktaturens gator och torg, det bistra fabriksgolvet där han arbetar och det naturliga ljuset, för att hänge sig fullständigt åt en sträng subjektivitet. Färgen flagnar från väggarna i rummet som inte är mer än 14 kvadratmeter stort, och det minimala ljuset som trots allt passerar genom fönstret försvinner snabbt i kvällen efter arbetets slut. Det måste med nödvändighet skapas på nytt - och Jan Saudek drömmer fram livet återigen.

         

   Den besatta upptagenheten vid sexualiteten placerar honom i en surrealistisk tradition, och särskilt Man Ray har varit en betydelsefull influens. Saudek har också tagit intryck av sin landsman Josef Ruzicka, som är bosatt i New York, och vars fotografi uppvisar en sammansatt mottaglighet för amerikansk kultur. I övrigt är det vanskligt (och helt onödigt) att inordna Saudek (som själv tycks ointresserad av analytiska resonemang) i ett större stilistiskt sammanhang. Hans konstnärskap undgår trista etiketter, och även om de erotiska poserna i hans bilder är välbekanta, har hans nakenporträtt få likheter med någonting annat i fotokonsten.

   Det finns ett omisskännligt drag av sentimentalitet i hans bilder, som naturligtvis irriterar den goda smaken hos många, liksom den dekadenta fläkten av fin de siècle och de skamlösa intryck han hämtar från pornografi och kitschig vykortskonst. Hans personliga stil kännetecknas kanske främst av hans sätt att färglägga de svartvita kopiorna för hand, vilket påminner om porträtt från en svunnen tid. Samtidigt, naturligtvis, är hans bilder tveklöst moderna.

         

   Saudeks fotografi uppvisar vissa återkommande teman, vilka gör hans bilder lätta att identifiera. Fotografierna av de fetlagda kvinnorna är välbekanta. Den fantasivärld som Saudek rör sig i styrs inte endast av det konventionellt fulländade. Det finns visserligen gott om perfekt rundade kvinnliga rumpor och ett överflöd av den skönhet som vanligen formar våra (manliga) fantasier, men samtidigt även tecken på åldrande, skrumpnande kroppar och förfall. Han avslöjar den mänskliga kroppen som den är - alltför mänsklig - vilket regelbundet uppfattas som ett utslag av hans humor. Det anmärkningsvärda är väl egentligen att vi ännu reagerar på det naturliga - onaturligt ovanligt inom fotokonsten (och i stort sett avskaffat i nutidens populärkulturella bildflöde). Detta skänker möjligen bilderna ett mått av ironi, men det uttrycker främst ett grundläggande, livsbejakande förhållningssätt till begäret och passionen, som Saudek upptäcker i dialogen, i samtalet.

   Hans uppriktiga avsikt är alltid att kommunicera genom sin konst. Saudek var oerhört imponerad av "The Family of Man"-utställningen*, som turnerade runt Europa i slutet av 50-talet med tiotusentals besökare. Han lekte under en tid med tanken att sammanställa en egen, motsvarande bok, men då uteslutande med människor till vilka han hade ett personligt förhållande. Det blev aldrig av, men han behöll de oförglömliga intrycken av en berättande fotografisk konst som drivs framåt genom sin vilja att samtala.

         

   Saudeks arbeten skapas i relativ ensamhet i ett tillräckligt, slutet och mörkt litet källarrum. Han har alltså samtidigt en bakgrund i en kommunikativ fotografitradition. Det är till synes en motsättning, men i hans bildkonst utvecklas det till en ledig samverkan. För att bli genuint allmängiltig, behöver Saudek först bli genuint individuell. Och endast genom det individuella kan han berättiga sina anspråk på universalitet.

         

   Utställningar under 1999:

   The Museum of Photography, Tel-Hai, Israel

   Stills Gallery, Sydney, Australien

   Gallery Mennour, Paris, Frankrike

   BGH Gallery, Los Angeles, USA

   Photocentre, Kuopio, Finland (tom 19/8)

   *)"The Family of Man" är sannolikt den mest omtalade fotografiutställningen någonsin. Den skapades av Edward Steichen, som hade den inte helt blygsamma ambitionen att påvisa människosläktets grundläggande släktskap, en universal gemenskap, genom objektivt, berättande fotografier. Motiven grupperades i gemensamma sociala strukturer: bröllop och födsel, kärlek och död, arbete och lek, ensamhet och familj osv. Steichens avsikt var att sprida ett budskap med humanism och optimism till världen. Utställningen öppnade på Museum of Modern Art i New York 1955, och den turnerade sedan världen över under sju år med hundratusentals besökare. Den utgjordes av 503 fotografier av 273 kända och okända fotografer från 68 olika länder (sju var svenskar). Formen för presentationen av bilderna, som hängdes tätt och oregelbundet, ansågs nydanande, och den kompletterades med en storsäljande utställningskatalog i reportagestil.

   Tesen att den fotografiska konsten ska fungera som ett universalspråk tycks idag något naiv, men "The Family of Man" hade en enorm genomslagskraft i sin tid. Den har fått utstå mycket kritik sedan dess, då den effektivt cementerade borgerliga samhällsstrukturer och syntes företräda en kulturell kolonialism.

   "Family of Man" har sedan 1994 en permanent utställningslokal i Luxemburg (där Steichen föddes).