|
Nästan sjuttio år efter sin död har Adolf Wölfli uppnått status som husgud för den självlärda konsten. Han är en konstnärernas konstnär, och målare, poeter, filmare och musiker har alltid dragits till hans expressiva intensitet. Hans konstnärskap, särskilt efter den stora utställningen på Documenta i Kassel 1972, tillhör utan tvekan de mest välkända inom Art Brut, och dessutom har hans arbete som poet, författare och kompositör börjat erkännas i allt högre grad. Stora delar ur hans omfattande författarskap, bl a avsnitt ur hans mytiska självbiografi, har publicerats under det sista årtiondet, och dessa texter ger oss en unik inblick i den enigmatiska värld han söker beskriva. Till skillnad från de flesta andra särlingskonstnärer, där sjukdomstillståndet skiljer oss från mycket av innebörd och mening, kan Wölflis symbolmättade konst sättas i ett sammanhang genom vår förståelse av hans egenartade världsuppfattning.  (Klicka på bilden för en förstoring av denna Wölfli-bild) Hans bilder beskriver gåtor i en mytologisk värld med självbiografiska inslag, ett universum med en egen självskapad logik. Han har dött från ett liv och lever på nytt som den oövervinnelige hjälten St Adolf II. Han genomlever fantastiska resor, äventyr och katastrofer av episka proportioner. Han klarar osannolika bedrifter, men han plågas fortfarande av skuldkänslor. Wölflis uppgift, som han ser den, är att beskriva denna visionära värld i detalj, utan att utelämna någonting. Hans målningar och teckningar har ett överflöd av återkommande symboler och tecken (som de märkliga "Vogeli"), och han arbetar med en häpnadsväckande detaljrikedom och en komplicerad, betydelsebärande ornamentik. Han lyckas ge detta frenetiska kaos ett intryck av enhet och balans, och dessutom en estetiskt tilltalande form, genom sitt sätt att utnyttja färgen och genom avvägd komposition.  Detalj, "Vogeli"
Cellen på Waldausjukhuset var Wölflis hem under den större delen av hans liv. Han mindes världen utanför endast från en traumatisk barndom på den schweiziska landsbygden. Hans fattiga familj övergavs av den alkoholiserade och kriminelle pappan när Wölfli var fem år och hans mor dog ett par år senare. Han hankade sig fram som hjälpreda på gårdarna, levde under hemska förhållanden och blev ofta misshandlad. Som ung dömdes han flera gånger för sexuella övergrepp på unga flickor, och han visade ofta prov på en aggressiv och våldsam läggning. Han var runt trettio år då han diagnosticerades med paranoid schizofreni och kom till Waldau där han skulle förbli till sin död. Han tog med sig en evig känsla av skuld och övertygelsen att han för alltid måste bestraffas.  (Klicka på bilden för en förstoring av denna Wölfli-bild) Ensam i sin cell började han att teckna. Hans vilja att skapa och att uttrycka sig kände inga begränsningar. Det ibland aggressiva uppträdandet försvann och personalen uppmuntrade honom genom att ge honom en penna i veckan. Vid veckans slut tecknade han med det sista av blyertstumpen instucken under nageln och han bönade och bad om mer material. Hans konst var ett sätt att kontrollera skräcken. Wölfli sörjer ett liv förlorat i vansinnet men han har upptäckt ett annat. Det är inte glömskan eller flykten som får Wölfli att skapa, utan som poeten Thomas Kjellgren har skrivit: "det är upptäckten, och återupprättelsen, av det egna jaget han söker". Louis A. Sass (författare till den mäktiga "Madness and modernism" (1993) som ger en omvälvande bild av förhållandet mellan vansinnet och den moderna konsten) har skrivit en essä som sätter Wölflis konstnärskap i ett vidare perspektiv. Sass behandlar mycket insiktsrikt det fantastiska kosmos som Wölfli bebor och han visar att den schizofrena världsuppfattningen är mycket modern (och postmodern) genom sin postcartesianska betoning av subjektets roll i världens konstituering. Den galenskap som ofta fördomsfullt betraktas som en mental defekt, en infantil brist på förmåga eller i bästa fall en romantisk bild av dynamisk kreativitet, ligger i själva verket närmare den livsåskådning som återfinns i modernismen. Adolf Wölflis mycket individuella konstnärskap tillhör i högsta grad det tjugonde århundradet. 
GUGGING - ett särlingskollektiv under hot
Genom att klicka på denna symbol kan du smidigt ladda ner aktuell text i s.k. rtf-format, vilket kan läsas av i princip alla ordbehandlingsprogram. Om man bara klickar på utskriftsikonen i webbläsaren brukar det uppstå ett onödigt pappersspill. Vi ber er att respektera copyrighten. Hör gärna av Er till redaktionen eller resp upphovsman/-kvinna angående detta.
|